Det är ingen hemlighet att surfpotter i mobilen kan skapa stress i vardagen. Hur mycket data har jag kvar? Hur mycket mer data behöver jag denna månaden? Klarar jag mig verkligen månaden ut? Faktumet att många teleoperatörer stänger av användares Internet-uppkoppling när potten är slut, kan göra månadens sista dagar jobbiga och dyra. Det måste inte vara så. Vi skulle kunna göra oss av med surfstressen.
Internet är inte en lyxvara
I dagens uppkopplade samhälle använder vi smartphones och Internet till nästan allt. Smartphones är många konsumenters huvudsakliga verktyg för kommunikation. I många fall handlar det inte bara om SMS och samtal utan också om allt från Facebook Messenger, Skype och WhatsApp till Instagram, Snapchat och Twitter. För många konsumenter är mobilen också platsen för studentkortet, tågbiljetten, medlemskort och månadskort på gymmet eller för kollektivtrafiken. Även mobila betalningar blir allt vanligare när infrastruktur sakta börjar byggas ut och terminaler byts ut för att bana väg för en ny era av mobila betalningar. På tal om mobila betalningar använder många konsumenter sin smartphone för att hantera sina pengar och göra bankärenden. Med Mobilt BankID har mobilen blivit ett digitalt ID-kort.
Alla delar av dagens smarta teknik har en sak gemensamt: Internet. Många appar kräver en konstant Internet-anslutning för att fungera som de ska. Det gör att stressen över surfpotter har blivit ett problem. Om surfpotten tar slut när du har tågbiljetten i mobilen är det uppkopplade samhället inte så roligt längre. Utöver de nödvändiga behoven är det inte heller roligt att tappa kontakt med omvärlden, bara för att surfpotten är slut. Så är det för många. De flesta abonnemang i Sverige kapar användares Internet-anslutning helt eller till en oanvändbar hastighet så fort surfpotten är förbrukad. Detta sätter käppar i hjulen för det uppkopplade samhället.
Svenska surfpotter är inte logiska
Om surfpotter är så problemtiska, varför finns de då? I grund och botten är surfpotter ett sätt för teleoperatörer att finansiera sin verksamhet. Teleoperatörer är vinstdrivande företag som behöver pengar för sina ägare och för att bygga den infrastruktur som krävs. Surfpotter är ett sätt för operatörerna att se till att användare med högre krav och större förbrukning betalar mer. Att den som vill ha mer måste betala mer är ett ganska enkelt koncept. Det är också ett koncept som har uppenbara nackdelar.
Så som svenska surfpotter är utformade i dag är inte logiskt i dagens digitala värld. Data är inte en ändlig produkt som vi är vana vid när vi till exempel köper pasta i livsmedelsbutiken. Data är en oändligt kopierbar och kan skapas i oändlig mängd. Den har också en minimal kostnad. Den enda varierande kostnaden för att skicka data är elektricitet, vilket är förhållandevis billigt. För Internet-leverantörer har därför data nästan ingen kostnad alls. Kostnaden ligger istället i infrastrukturen. Teleoperatörer betalar miljarder för att sätta upp master, gräva ner kablar, installera routrar och köpa mobilt spektrum som krävs för att skicka mobila signaler. Dessa kostnader är relativt fasta kostnader och beror på de behov som finns bland användare.
Rusningstrafiken är problemet
Infrastruktur byggs för att hantera de krav som konsumenter har när kraven är som högst. På vägar som inte är byggda för att hantera rusningstrafik blir det trafikstockning. I mobilnät som inte är byggda för att leverera när användare utnyttjar dem som mest slutar de fungera för vissa och fungera dåligt för andra. Det räcker alltså inte att teleoperatörer skapar infrastruktur som kan hantera den genomsnittliga användningen över ett dygn. De måste kunna hantera rusningstrafiken. Eftersom det är infrastrukturen som är den stora kostnaden för teleoperatörer är det, mer specifikt, infrastrukturen som krävs för rusningstrafiken som är den enskilt största kostnaden.
Om konsumenter hade surfat lika mycket som de gör i dag men istället surfat lika mycket dygnet runt, hade kraven på den mobila infrastrukturen varit betydligt lägre. Det hade sänkt kostnaderna markant för teleoperatörerna. Faktumet att tidpunkten då data förbrukas har så stor betydelse för teleoperatörernas kostnader, är det ultimata beviset på att det inte är data som kostar pengar. Det är infrastrukturen för rusningstrafiken som är dyr.
Problemet med rusningstrafik är inte ett nytt fenomen. Vi hade samma problem med samtal och SMS i många år. En lösning som användes av flera teleoperatörer var att ta ut mer pengar för samtal och SMS under rusningstid. På det sättet kunde konsumenter som ville spara pengar ringa vid en annan tid och minska belastningen på nätet. De som ändå ville ringa på kvällen betalade mer och var därmed med och finansierade infrastrukturen som krävdes under rusningstrafik. Liknande lösningar används till exempel i många storstadsområden där en trängselskatt för bilar är tänkt att minska trafiken och samtidigt finansiera projekt som gynnar infrastrukturen.
Surfpotter är inte svaret
I dagens telenät saknar vi ett bra system för att hantera användningen eller kostnaden för data under rusningstrafik. Vi har istället surfpotter. Surfpotter är till för att finansiera teleoperatörerna men gör inget för att lösa det riktiga problemet. En konsument som har en viss mängd att surfa för väljer troligen fortfarande att göra det på den tid som hen känner för. När surfandets hastighet inte är begränsad betyder det att många konsumenter förväntar sig full hastighet vid alla tider på dygnet. Det skapar höga förväntningar och krav på infrastrukturen när konsumtionen skulle behöva hanteras som mest. Surfpotter kan minska användares totala dataförbrukning men de är dåliga på att hantera det verkliga problemet.
Så vad skulle kunna vara en bättre lösning än traditionella surfpotter? I grannlandet Finland är det vanligt att inte alls ta betalt för surfpotter, utan för hastighet. Konsumenter i Finland kan till exempel betala motsvarande 300 kronor per månad och få obegränsad data med en hastighet på 50 Mb/s. Betala 50 kronor mer och få 100 Mb/s. Betala ytterligare 150 kronor för att få fulla 4G-hastigheten på 300 Mb/s. Alla finska abonnemang är inte identiska men de obegränsade abonnemangen är vanliga och de ger teleoperatörer ett alternativt sätt att ta betalt för sina tjänster. Principen om att användare som vill kunna förbruka mer behöver betala mer är fortfarande intakt. Detta är en finansiell modell som vi också känner igen från den svenska fasta bredbandsmarknaden. Där betalar konsumenter generellt för den hastighet de behöver och de behöver aldrig vara oroliga för att Internet-anslutningen plötsligt ger upp för att de har surfat för mycket.
Surfpotter i obegränsade abonnemang
Ett annat exempel finns på andra sidan Atlanten. USA är ett land som har omfattande problem med Internet-infrastruktur men som, främst på grund av konkurrens i mobilbranschen från tysk-ägda T-Mobile, har förändrats drastiskt det senaste året. Nu är det också vanligt med obegränsade abonnemang i USA. De har dock en annan modell än finländarna. De säljer istället abonnemang som inkluderar en viss mängd 4G-surf med full hastighet. När surfpotten är slut minskas hastigheten i de fall då infrastrukturen kräver det. Det betyder att teleoperatörerna kan minska hastigheten för användare som redan förbrukat sin surfpott. På det sättet kan de garantera en snabb uppkoppling till användare som har kvar fullhastighetsdata. När rusningstrafiken är slut kan användare som har surfat slut på sin surfpott få tillbaka sin fulla hastighet tills nästa rusningstid. Eftersom kostnaden för teleoperatörerna ligger i infrastrukturen och inte i data, kostar det inget extra för operatören att leverera full hastighet till användare som vill ha det, trots att deras surfpott är förbrukad. På det sättet kan konsumenter få en viss datamängd med full hastighet och sedan fortsätta surfa helt obegränsat i en hastighet som påverkas av nätets användning.
Extrem användning
En fråga som kan uppkomma i diskussionen om potentiella betalsystem är huruvida ett nytt system skulle öka kostnaderna för teleoperatörerna, på grund av ökad konsumtion. Svaret på den frågan skulle kunna vara, ja. Kolla bara på Finland. Här har jag sammanställt data från svenska Post- och telestyrelsen och finska motsvarigheten, Kommunikationsverket. Diagrammet visar tydligt vad som har hänt i Finland de senaste åren. Här finns det dock två saker som är värda att notera. För det första kan diagrammet ljuga för oss. Om datakonsumtionen ökar under andra delar av dygnet än under rusningstrafiken ökar inte kostnaderna betydligt för teleoperatörerna. En stor ökning av den totala datakonsumtionen innebär alltså inte nödvändigtvis en dyrare infrastruktur. För det andra skulle ett system med obegränsad data sätta makten i teleoperatörernas händer att hantera sina egna nätverk. Krav från konsumenter på snabb åtkomst i stora surfmängder kan därför fortsatt finansieras av större och dyrare abonnemang som inkluderar mer snabb surfdata. På detta sättet kan vi dessutom bli av med problem relaterade till konsumenter som teleoperatörer anser ”missbrukar” nuvarande obegränsade abonnemang. Informera bara användaren och sänk dess hastighet när användandet påverkar nätet negativt.
En framtid fri från surfpott-stress
- Surfpotter kan inte lösa vårt riktiga problem, rusningstrafik.
- Abonnemang som kapar användares Internet-anslutning skapar onödig surfpott-stress.
- Det finns fungerande alternativ som eliminerar meningslösa surfpotter.
- Teleoperatörernas kostnader och nät kan kontrolleras om konsumenter betalar för prioritet.
Svenska surfpotter skapar stress och löser inte de problem som finns i mobilnäten. Alla abonnemang och alla telefoner borde ha rätt att alltid ha tillgång till Internet. Att kapa konsumenters Internet-uppkoppling bara för att de har uppnått en arbiträr surfpott är löjligt i dagens samhälle. Oberoende på hur mycket en konsument har betalat eller förbrukat borde den aldrig bli av med sin Internet-anslutning. Internet är ett krav för att leva i dagens samhälle. Teleoperatörer kan fortsätta ta betalt för surfpotter som ger prioritet eller garanterar hög hastighet men det är dags att göra oss av med surfstressen som egentligen är helt meningslös.
På Surfa.se jobbar vi utifrån konsumentjournalistiska principer för att ta reda på sanningen. Vi skriver utförliga artiklar och tester och tummar inte på kvalitet eller opartiskhet. Läs mer om hur vi jobbar för god journalistik här.
Helt rätt!
(jag betalar numera 399kr per månad för mitt Telenor pott med surf – Obegränsat)
Jag betalar 99:- per månad 3gig surf